Del 3: Mitt missfall
Efter blodchocken fixar jag inte att gå på promenad. Istället sätter jag i en binda och går och lägger mig igen. Sambon vaknar till såklart och jag säger vad som hänt. Han tröstar, säger bra ord och vi ligger där i kanske 20 minuter. Sen måste jag gå upp igen för det är omöjligt att missa första dagen. Då får jag inte gå kursen.
Den ångesten jag känner hela dagen är det värsta jag varit med om. Jag försöker andas och ta nya tag. Men jag klarar inte av att göra något annat än att andas i princip och pratar inte med en människa. Jag är så arg och besviken över att livet är så jäkla orättvist att jag får missfall efter 2 dagar som gravidis. Dessutom samma dag som jag börjar skolan.
Jag håller mig från att kissa hela dagen (vilket nog är rekord för min del som kissar stup i kvarten annars!). Springer ut på stan på hemvägen och köper med mig ett till test och åker hem och testar. Det visar såklart fortfarande att jag är gravid, men innerst inne vet jag ju att det är kört. Så mycket kan man inte blöda och fortfarande vara gravid.
Jag ringer en barnmorska för att rådfråga och jag håller verkligen emot tårarna medan jag sitter i kö. Biter ihop. Hon som svarar är väl så van vid missfall att hon knappt pratar med mig. Jag har förstått att det är supervanligt men jag måste säga att dem borde inse att det inte är vardag för alla andra så lite mer värme kunde man fått. Eller bara någon typ av förståelse. Det enda hon säger är: "Ja det låter som ett missfall. Du kan inte göra mer än att vänta. Ta ett nytt test om 2 veckor." Och sen är samtalet över.
Det fortsatte blöda i cirkus 5 dagar men det var värst de 2 första. Sedan började det avtal. Jag hade värre "mensvärk" än vanligt. Mådde illa i nästan 2 veckor därefter. Jag hatade varje sekund för det påminde ju mig om vad jag inte fått. Eftersom jag blödde så mycket blev jag trött och började tappa hår. Vilket jag fortfarande gör 2 månader senare.
Det tog fram till nästa ägglossning ungefär innan jag började bli gladare. Det är märkligt att hoppet faktiskt kommer tillbaka även om jag fortfarande mådde riktigt dåligt. Nu i efterhand ser jag att jag mådde sämre än jag själv trodde. Det var alldeles för hög press att inte vara ledig någonting utan bara köra på med jobb och skola. Dessutom med lite andra mindre kul händelser inom familjen under samma period. Först nu i november har jag bestämt mig för att trappa ned lite och inte jobba under denna månaden. Jag behöver vila!
Ja hörrni. Det var min berättelse. Om du har några frågor eller har varit med om liknande saker själv så får du jättegärna dela med dig här nedan. Du behöver varken ange e-post eller blogg om du vill vara helt anonym! Det är jobbigt att prata om, erkänna för andra men också erkänna för sig själv när man går igenom något tufft.
Puss & kram mina hjärtegull ♥