Oro som förlamar
Jag googlar för mycket & jag vet för mycket om allt som kan gå fel. Det kombinerat med lite andra faktorer i min omvärld gör att jag oroar mig nåt kopiöst! Nu oroar jag mig på den nivån att jag inte riktigt njuter av ledighet och livet eller ens gör allt som vanligt. Bara vilar och är trött. Jag antar att den där tröttheten och stora mängden hormoner som inkräktat min kropp bidrar. Men jag är nog lite smått deppig. Motsatsen till hur man VILL må när man plussat. Jag har inte i mitt googlande hittat någon som tagit upp detta på något allvarligt och ärligt sätt.
Jag försöker googla och hitta nån vettig människa som skrivit nåt om hur man hanterar oron. Men ingenting dyker upp. Så nu har liksom tankarna hakat upp sig i en ond cirkel och jag hoppas att det hjälper att sätta ord på dem!
Andra saker som jag sätter mitt hopp till är:
♥ Att börja röra på mig mer regelbundet igen, imorgon är det jag som börjar med prommisar igen!
♥ Att skriva mer. Det brukar hjälpa att sätta ord på virriga känslor.
♥ Att tiden faktiskt går och bevisar att de små rosa/bruna flygningarna jag får lite varje dag inte leder till något.
♥ Att vardagen börjar igen & fokus hamnar på tenta osv.
♥ Att förhoppningsvis få gå och göra ett tidigt UL och få veta mer exakt vilken vecka vi är i. Jag ringer på måndag!
♥ GOOGLE-FÖRBUD! Sambon har gett mig det :)
Nu ska jag försöka ta tag i mig själv och livet igen! Den känslan jag har nu är så förlamande!
(Jag skrev det igår kväll och det känns mycket bättre idag!)
Puss ♥
Bra att han har gett dig Googleförbud! Det finns de som blöder sig igenom hela sin graviditet utan att något är fel och så finns det de som inte blöder alls men som har gått med ett dött foster i evigheter.
Under min första graviditet oroade jag mig jättemycket, gjorde inte annat än googlade och mådde dåligt. Hjälpte det? Nej, inte det minsta. Det slutade med ett missfall i v 16 (fostret dött v 9). När jag äntligen blev gravid igen googlade jag inte alls - Men mådde uruselt under hela graviditeten, vågade aldrig tro på det.
Denna gången vägrar jag må på det sättet. Visst, oron finns där heela tiden men "Det värsta som kan hända är att jag varit glad i onödan"
Jag hoppar verkligen att det går vägen för oss båda!